Östergötland

Allmänt

Östergötland är ett landskap i sydöstra Sverige. Östergötland gränsar i söder till Småland, i väster till Västergötland genom Vättern, i norr till Närke och Södermanland och i öster till Östersjön. Landskapet sammanfaller i stor utsträckning med Östergötlands län, vilket dock är något större. I landskapet finns 50 000 kända fornlämningar.

Historik

Namnet Östergötland betyder antagligen rätt och slätt östra Götaland. Var sedan Götaland kommer ifrån är det ingen som riktigt vet. Men att namnen på folken götar och goter (som invaderade Rom under folkvandringstiden), gutar (det gamla namnet på gotlänningar) och jutar (det gamla namnet på jyllänningar i Danmark) låter ganska lika har vållat många huvudbry genom århundradena.

Östergötland är det enda landskapet som samtidigt haft två olika vapen. Området öster om Stångån (Östanstång) hade ett lejon, området väster om Stångån (Västanstång) hade en drake. Gemensamt vapen tillkom i slutet av 1500-talet, varvid draken blev en grip.

Mellan skogsbygderna i norr och söder ligger den bördiga östgötaslätten. Efter inlandsisens avsmältning gick en havsfjärd från Östersjön fram till Vättern och på goda, lätta lerjordar som utgör dagens jordbruksbygd. Urberget slipades av landisen. Lösa bergarter maldes till sand och lera, som följde med jökelälvarna och bildade åsar och slätter då landet steg ur havet. Det milda klimatet under yngre stenåldern och äldre bronsåldern var gynnsamt för boskapsskötsel och åkerbruk. De jordbrukande stammar som kom söder och väster ifrån slog sig ner vid sjö- och åstränder. Hällristningarna i Himmelstalund vid Motala ström kan ha huggits för att genom magisk kraft framkalla bl.a. fiskelycka. Under den oroliga folkvandringstiden tjänade landskapets fornborgar antingen som försvarsborgar, taktiskt placerade vid vattenvägarna, eller som tillflyktsort för befolkningen.

Under järnåldern låg gårdarna med sina små åkrar ganska glest, tätaste bebyggelsen fanns vid marknadsplatserna. De skogrika trakterna kring Kinda och Ydre kom att höra till Östergötland först under 1600-talet. Skänninge hade sin glanstid under Bjälbojarlarnas och folkungarnas Linköping. Lionga köping var tings-, marknads- och offerplats långt innan domkyrkan med kloster, skola och bibliotek gjorde platsen känd. Då hamnen vid Storån uppgrundades genom landhöjningen kom Norrköping att utvecklas under 1500- och 1600-talen till en betydande industri- och stapelstad.

1800-talet betydde stora förändringar. Nya gödningsmetoder infördes och de gamla redskapen ersattes med maskiner, vilket ledde till att det gamla bondesamhället bröts upp. En stor del av befolkningen sökte sig till städerna och industrierna. År 1832 invigdes östgötadelen av Göta Kanal, den som slutar vid Mem vid Slätbaken och förenar Östersjön med västkusten.

Östergötlands Skärgård

Den finskurna urbergsskärgården vid de svenska och finska kusterna är världsunik. Östergötlands skärgård är ännu måttligt påverkad av t ex fritidsbebyggelse och industrier, dessutom finns här ett i många delar levande kulturlandskap. Det är en säregen blandning av karg vildmark och brukat landskap. Mest kända är S:t Anna och Gryts skärgårdar, längst i norr finns även Arkösunds skärgård och i söder tangeras landskapet Småland och Tjust skärgård.

Övrigt

Landskapsblomma: Blåklint (Centaurea cyanus)
Landskapsdjur: Knölsvan
Landskapssten: Kolmårdsmarmor
Östergötland består av 13 kommuner: Boxholm, Finspång, Kinda, Linköping, Mjölby, Motala, Norrköping, Söderköping, Vadstena, Valdemarsvik, Ydre, Åtvidaberg och Ödeshög.